En sommar arbetade jag med asfaltering i Stockholm. Kan ni tänka er? Det är ganska så jävla långt ifrån vad jag kom att syssla md senare i livet. Vad jag sysslar med idag. Så är det i alla fall och jag ångrar inget. Jag är av uppfattningen att allt jag gjort i livet format mig till den jag idag är. Asfalteringen i Stockholm spelade sin roll och jag bär med mig oproportionerligt mycket från den tiden. Idag ska jag berätta just vad.

Ja, till att börja med så gav asfaltering mig Stockholm. Det var mitt första jobb i huvudstaden. Jag hade just fyllt 20 och visste inte vad jag ville med livet. Jag vägde mellan studier och flytt till Stockholm för att testa det, för mig, främmande jobbet inom asfaltering. Efter ett par sömnlösa nätter gjorde jag valet. Det skulle bli huvudstaden för mig.

Sedan dess har jag inte vänt mig om igen. Jag flyttade till Stockholm för att jobba med asfaltering för 15 år sedan. Inte ens dialekten har jag behållit, vilket vissa i min familj anser vara lite löjligt. Det må så vara, men jag tycker att det viktigaste är hur jag känner.

En annan aspekt av mitt arbete inom asfaltering i Stockholm är förstås det faktum att jag träffade min framtida kärlek där. Hon arbetade i receptionen på kontoret där företagets huvudfaciliteter fanns. Jag var sällan där men redan när jag besökte kontoret första gången var jag fast. Som tur var så kände hon någorlunda samma sak. Jag frågade om hon ville ses efter att jag avslutat jobbet med asfaltering i Stockholm den dagen. Hon sa nej men förklarade att det hade att göra med att hon hade planer. Som tur var så föreslog hon en ny tid dagen efter.

Så, en tredje aspekt av arbetet med asfaltering i Stockholm som fortsatt präglar mig är musiken. Jag säger musiken men menar i själva verket musikspelandet. Det var när jag flyttade till Stockholm för att lära mig asfaltering som jag också lärde mig att spela gitarr. Sedan dess har det spelats en hel del och det känns häftigt eftersom det alltid varit en dröm.

Tack för mig för idag. Hörs nästa vecka!